Begravningsfest och Gravöl - ett stort kalas
När ett dödsfall inträffat, fick de närmaste anhöriga bråda dagar. Den döde skulle med heder och aktning komma i jorden. Men det gällde också att rusta för begravningskalaset. Ofta skedde bjudningen på själva begravningsdagen. Inbjudning skickades ut i samband med att dödsfallet meddelades. De som var bjudna dök oftast upp, man tackade hellre nej till bröllop än till en begravning.
Vid större begravningskalas hade gästerna med sig "förning", husmödrarna rådslog vilken förning som skulle medtagas så att det blev lagom mycket av varje sort. vanliga matvaror i en förningskorg var bröd, mjölk, smör, ost, ägg, gröt, färdiga stekar, fårlår, höns, fläsk, äggpannkakor, puddingar, tårtor och kakor.
Ett begravningskalas var lika ståtligt och storartat som ett bröllop. Man dukade i vitt och svart i husets finaste rum, detta var ofta samma rum som den döde stått lik i, på detta sätt ansåg man att man hedrade den avlidne. Var huset för litet så dukade man även hos grannen. Ett kalas kunde pågå i två gårdar samtidigt.
Borden prålade av maträtter och dryck. Man åt i omgångar, smårgåsbord, soppa, varmrätt och efterätt.
Vid en begravning anno 1795 skrev Märta Helena Reenstierna följande om maten:
"Efter jordfästningen kommo alla hit, och undfägnades först med Renskt vin och Confect, sedan med en Soupée af 10 rätter, Désere, Sylt, Pounch, Biscop (bål), och viner."
Känsloläget var ofta långt ifrån bedrövat vid dessa tillställningar. Man kunde höra gästerna säga "Det var en riktigt trevlig begravning!". Det var inte alla bröllop som nådde samma nivå av glädje och uppslupenhet. Man skämtade, berättade historier, gissade gåtor och spelade kort. Ibland dansade man till och med."
Källa: "Seder och bruk vid livets slut, bok av Lars Bondeson"